söndag 20 september 2009

Atterstam kastar vänstersten i glashus

Inger Atterstam gillar inte Göran Hägglund. Hon gillar inte lobbyister eller PR-byråer heller. Men värst verkar läkemedelsindustrin vara. Men socialdemokrater verkar vara OK. Som parentes kan man ju tycka att det kanske måste accepteras att det finns vänsterjournalister i en borgerlig tidning, men jag väntar fortfarande på en klart borgerlig journalist i en vänstertidning.

I sin artikel om Hägglunds plan för cancervården skriver Inger Atterstam att Hägglund förklarat sig ”...villig att ta den politiska ledningen i EU för att få fram nya och effektivare antibiotika. Något som läkemedelsindustrin vägrat göra i många år eftersom få eller inga vinster finns att hämta. Istället måste någon annan betala, helst skattebetalarna, tycker inte minst läkemedelsföretagen.”

Läkemedelsindustrin är inte precis någon välgörenhetsinrättning eller nån ”snäll” organisation som Rädda Barnen eller Röda Korset. Läkemedelsföretag är tänkta att gå med vinst - precis som dagstidningar!! Om inte jag har fel överlever väl SvD tack vare presstöd, eller? Kanske Atterstam skulle försöka sig på att föreslå SvDs ledning att satsa på en gratistidning? Nu när folk har det besvärligt och kanske inte har råd med en prenumeration borde ju SvD kunna bjussa på en gratistidning, eller hur Ingrid? Eller borde "någon annan......, helst skattebetalarna" stå för det som inte är lönsamt? Snacka om att kasta sten i glashus.

Man kan ha synpunkter på läkemedelsindustrins agerande i olika frågor men att börja KRÄVA att dom ska forska fram antibiotika är ett ovanligt korkat ställningstagande i en väldigt komplicerad frågeställning.

I så gott som samtliga bolag (i en marknadsekonomi) gäller följande princip. Man studerar marknaden för att se om det finns behov av bättre lösningar än de existerande. Man kanske finner ett behov som är dåligt tillfredsställt och forskar/utvecklar fram en produkt som är på olika sätt bättre än de existerande. Den effektivitetsvinst man förhoppningsvis kan erbjuda kan man ta ut i högre pris. Man lanserar så den nya produkten och med information och marknadsföring hoppas man att den når en betydande försäljning och hög marknadsandel.

Med ett alldeles nytt och synnerligen effektivt antibiotikum är marknadsprinciperna delvis satta ur spel. Om vi tänker oss att man forskar fram ett nytt antibiotikum som så gott som fullständigt botar folk från t ex MRSA-stafylokockerna, så kommer preparatet att få en väldigt begränsad användning även om preparatet kanske har bra effekt på andra bakterier också. Det ligger i allas intresse (dvs alla utom läkemedelsföretagets) att bevara detta nya fina preparat för de riktigt svåra infektionerna. För tyvärr blir det lätt så att om ett preparat används mycket så uppstår fler och fler resistenta bakterier.

Kontentan är alltså: riktigt bra nya och effektiva antibiotika ska användas så sällan som möjligt. Rent historiskt har nya antibiotika ersatt gamla och företagen har till slut fått tillbaka sina pengar, och säkert tjänat bra med pengar till slut. Ett problem i sammanhanget är dock patentskydden – dom gäller bara ett visst antal år. Sen är det fritt fram för generikapreparat, dvs samma substans kan säljas av konkurrerande bolag (som inte haft några kostnader för preparatets forskning och utveckling). Det gäller alltså att nå så hög försäljning som möjligt under de år man har patentskydd. Om man har kraftfulla begränsningar kring hur det nya medlet bör användas sjunker ju de möjligheter man har till att nå önskvärd försäljningsvolym. Hur ska man då få lönsamhet med produkten?

Antingen bestämmer företaget att man ska frångå kravet på lönsamhet, eller så sätter man ett helt otroligt högt pris (kanske 1 miljon kronor per behandlingsdag?). Inget av alternativen är särskilt gångbara för de inblandade parterna, även om Atterstam verkar på traditionellt vänstermanér tycka att man ska ge upp kravet på lönsamhet. Man kan ju undra om det gäller hennes egen verksamhet också – att när hon skriver om verkligt viktiga och behjärtansvärda saker så avstår hon hela eller delar av sin lön. Tillåt mig tvivla.

Lösningen för framtidens antibiotika-arsenal ligger förstås i att sjukvården/staten/WHO beställer tydligt profilerade läkemedel. Det företag som lyckas få fram ett preparat som uppfyller kravspecifikationen till 100% får 100% av en i förväg bestämd summa pengar per år av beställarna. När effektiviteten av detta nya antibiotikum med åren sjunker avtar den ersättning bolaget får i motsvarande grad. Det är då också upp till beställaren att avgöra om det också ska ”säljas” till U-länder och till vilket pris.

Med en sån plan får företagen en morot för att nya medel tas fram OCH att de används i begränsad omfattning. Samhället kan få nya behandlingsalternativ och de (rika) länder som beställer preparaten kan avgöra vilket pris man ska ta ut i fattiga länder.



http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3547337.svd

Inga kommentarer: